Brev till Pectus Esteban

Jag har ibland påmints om att Pectusen kommer ju inte att bli lika gammal som mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska överleva om han valde himlen före mig. Han är 4,5 år snart, och en grand danois som många vet lever inte 100 år men jag önskar att han fick göra det. Det kommer en dag då och då, när jag påminner honom att han ska leva för evigt, och längst i världen, och alltid vara familj med matte. Men så kommer jag alltid på mig själv och ändrar mig och säger nej, Pectus ska leva så länge som han vill, men vara familj med matte så länge som möjligt, om han vill? <3 Men även om jag vet om att jag kommer vara ensam kvar när vad som känns som min enda familj, väljer himlen en dag, och även hur ont det kommer att göra. Så skulle jag inte välja annat. Vill få den tid jag kan med Pectus Esteban. Varje dag, varje minut, alltid. Alltid räknas. All tid vi har. Vardagskvällen är det bästa jag har, för den fyller mitt liv med ögonblick som jag inte visste fanns utan att dig här. Allt med dig är det bästa jag vet. När bädden ligger på andra sidan hallen, för att du varit så glad att vara med matte, och busat så allt flugit omkring. När du ligger här och sover bredvid och jag får lyssna på dina andetag. På ditt susande, snarkande, och alla dom andra ljuden du gör. Det finns så många "när du" och dom alla är varför jag lever idag. Hur skulle jag kunna välja bort det här? Vem du är? Den lilla tid som du vandrar på jorden, alla minnen som du lämnar kvar, och sen få leva utan att ha dig mer här. Det är det mest enklaste att välja dig. Och jag kommer aldrig glömma, och alltid ha dig i mitt hjärta. Det kommer vara platsen du för alltid kommer att få stanna på. Där du alltid får vara med matte. Så kanske är du på ett sätt ändå här, för evigt. Min Pectus Esteban <3 du gör matte levande i hjärtat