Författararkiv: Madeleine

Min stjärna på morgonen. Min stjärna på kvällen. Min stjärna på dagen. Min stjärna i livet, och snart, min stjärna för evigt på himmelen.

Han är den bästa jag kan tänka mig, och aldrig kommer jag hitta en hund som honom igen. Ofta har jag oroat mig över mina beniga axlar, men inte nu längre. Han vilar sin haka där, vill vara så nära det bara går, och har aldrig brytt sig om beniga axlar, eller något annat i mitt utseende för den delen. Han älskar mig påklädd, han älskar mig naken. Han älskar mig sovandes, han älskar mig vaken. Han är en stjärna i min vardag. Och jag, jag tycker om mina axlar, för där är du och där är jag.

Han är glad varje gång han ser mig, alltid den gladaste i världen. Han vill vara med mig varje dag, och han har lärt mig att tycka om rutiner. Han har visat mig hur det är att aldrig bli dömd, och hur kärlek aväpnar det mesta. Han har fått mig att känna hur det är när någon ger tillbaka det jag själv har att ge. Han har lärt mig så mycket i livet, och med honom har jag all den kärlek jag vill ha.

Veterinärbesöken blir fler, och jag vet aldrig längre om jag får ta med mig honom hem. Idag var det dags igen. Fick lämna honom där och åka ensam hem. I bilen kom tårar och hemma fick jag inte ordning på någonting, och då var det bara frukost jag skulle äta.

Lite senare ringde telefonen, och då var jag redan på väg i bilen, för jag kunde inte vänta hemma en sekund till. Hade bara några minuter kvar innan jag var framme. Levde han eller valde han himmelen? När hon berättade att han hade vaknat ut narkosen så kom tårar igen. Och nu är han här hemma med mig igen <3

Min stjärna på morgonen. Min stjärna på kvällen. Min stjärna på dagen. Min stjärna i livet, och en dag, min stjärna för evigt på himmelen. <3

Man förväntar sig på något sätt att dom ska finnas med i livet för alltid. Att nu på något sätt ska vara för alltid, även om lite små saker kommer att förändras. Allt är bara en fas. Tonåren. Den lite lugnare tiden. Lite gråa hår. Ett nytt grått hårstrå i ögonbrynet, och ett på magen. Alla dom där ålderstecknen. Men alltid ska han finnas med mig. Det är bara en fas. Efter 6årsdagen fick vi höra annat. Pectus blev halt, ville inte äta mat, han hade ont. Bakbenet knäpper. Han har svårt. Rasar ihop i trappan när han försöker springa upp som vanligt. För det går inte mer. Han förmodas ha atros, både fram och bak. Inte bara det, han har blivit gammal säger veterinären. På flera ställen påminner folk mig om det här. Det är inte bara en fas. En dag kommer dom inte längre att finnas med oss. Det blev så tydligt just då. Lille Pectus, fyllde 6 år 20 oktober. Du är fortfarande här <3 och mår bättre nu, och jag ska göra dig stark som hulken så att du kan leva i många år till.

Snart är du 6 år, och gråa hår har nu börjat byta ut din fina silverblå päls. Så kanske blir du inte 100 år som jag så många gånger har hoppats på. Men snart är du i alla fall 6 år, och du är här med mig, och för det är jag så glad och tacksam!

Det var kanske inte så dumt, "missa" att installera hundsängen.. När jag nu får vakna varje dag och får se dig sova intill mig <3 Hur du först lägger huvudet så försiktigt där, kollar om det är ok att vara där, och hur du sen slappnar av mer och mer tills du väger ett ton sådär. Men det är ok, du får vara där.

Jag vaknar och ser hur vill vara nära den ditt hjärta tycker mest om, och hur du inte vill att jag ska försvinna under natten, därför är det bäst att ligga så nära man kan. Så man kan känna, att den andra är kvar.

Sen när du vaknat Pectus, då ska vi leva du och jag. Båda vara fria, men vara det tillsammans <3

Pectus möter får. Det var superkul med ett gäng bomullsvovvar tyckte han och gick ner i lekställning och försökte få igång dom i väntan på att få komma in i "hundrastgården" <3