Kategoriarkiv: Kärlek

Jag har ibland påmints om att Pectusen kommer ju inte att bli lika gammal som mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska överleva om han valde himlen före mig. Han är 4,5 år snart, och en grand danois som många vet lever inte 100 år men jag önskar att han fick göra det. Det kommer en dag då och då, när jag påminner honom att han ska leva för evigt, och längst i världen, och alltid vara familj med matte. Men så kommer jag alltid på mig själv och ändrar mig och säger nej, Pectus ska leva så länge som han vill, men vara familj med matte så länge som möjligt, om han vill? <3 Men även om jag vet om att jag kommer vara ensam kvar när vad som känns som min enda familj, väljer himlen en dag, och även hur ont det kommer att göra. Så skulle jag inte välja annat. Vill få den tid jag kan med Pectus Esteban. Varje dag, varje minut, alltid. Alltid räknas. All tid vi har. Vardagskvällen är det bästa jag har, för den fyller mitt liv med ögonblick som jag inte visste fanns utan att dig här. Allt med dig är det bästa jag vet. När bädden ligger på andra sidan hallen, för att du varit så glad att vara med matte, och busat så allt flugit omkring. När du ligger här och sover bredvid och jag får lyssna på dina andetag. På ditt susande, snarkande, och alla dom andra ljuden du gör. Det finns så många "när du" och dom alla är varför jag lever idag. Hur skulle jag kunna välja bort det här? Vem du är? Den lilla tid som du vandrar på jorden, alla minnen som du lämnar kvar, och sen få leva utan att ha dig mer här. Det är det mest enklaste att välja dig. Och jag kommer aldrig glömma, och alltid ha dig i mitt hjärta. Det kommer vara platsen du för alltid kommer att få stanna på. Där du alltid får vara med matte. Så kanske är du på ett sätt ändå här, för evigt. Min Pectus Esteban <3 du gör matte levande i hjärtat

Så länge Pectusen lever så kommer hans hemsida att vara levande och fyllas på med allt han är. Bara det att matte behövde en liten foto- och inläggspaus. Men här kommer alltid att vara en plats för att samla och visa allt du är. Och hur mattes hjärta ser dig <3 Så länge Pectusen lever!

Idag var en sån där dag, då jag hade så svårt att tro på att det skulle finnas någon i universum som har kärlek för vem jag är. Kramade lillplutten när jag kommit hem och kände inget komma tillbaka från honom heller, och viskade snart ut i rymden, snälla tyck om mig tillbaka. Och så la han huvudet på min axel, kind mot kind och kramade mig tillbaka <3. Finns verkligen ingen annan som kan läka ett hjärta som en lillplutt kan! Han förstår inte orden jag viskar, förstår inte en människas mentala, men han kan hjärtas språk och gör alltid sitt bästa för att ge av sin enorma kärlek till dom som behöver det. Lillplutten, tack för att du finns i världen! Verkligen tack från allt jag är! Hoppas att du alltid stannar i vid min sida och vill vara familj med mig <3

Ibland när matte sitter vid datorn och Pectusen sover bredvid. Så lyfter jag på hans baktass och ger den en puss och sätter den sen mot min kind för att känna hans värme mot min kind. Emellanåt håller jag om hans baktass för att känna hans puls, att han faktiskt är här. Och ibland sträcker han sig så långt han kan med tassarna för att känna att matte är faktiskt här <3

Jag brukar säga Min plutt. Min pectus. Min voffe, osv.. Och idag förklarade jag för Pectusen vad jag menar när jag säger så. Han är ju sin egen, så klart :) men han är familj tillsammans med mig. Och när matte säger "min" menar jag att det är för att han är min favorit <3. Han kändes ganska nöjd med det, och lät mig dela kudde med honom en stund efter det :)

När det blir många och långa arbetsdagar så ligger fotokameran på hyllan och den lilla stund som finns över på kvällen delar Pectusen med matte. Vi ligger intill varandra, äter ben tillsammans. Leker med en leksak, kramas och pussas och bara är med varandra. Önskar att det fanns mer tid än så, plutten! Men du ska veta att du får all min tid jag har över. Matte älskar dig! <3

Härom dagen så funderade jag på hur jag skulle få lillpectusen, mitt lilla blåbär som han nu kallas för, att veta och känna att han är älskad. Jag tittade honom i ögonen, viskade och sa som jag ofta gör "matte älskar Pectus". Men ingen reaktion. Då kom jag på att det är ju för att han har så stora hängande öron och kanske inte hör mina ord. Så jag lyfte på hans öronlappar och viskade matte älskar pectus. Han tittar på mig med två stora ögon som lyser som stjärnor. Hörde han mig nu? Jag sa samma idag igen. Matte älskar Pectus. Matte älskar sitt blåbär. Sen tog jag i allt vad jag kunde och med all kärlek och glädje som jag hade så skrek jag ut matte Äääälskar pectus!! Och en gång till, mattes hjärta älskar pectus!! Haha. Hans öron åkte lååångt bak och ögonen tindrande som stjärnor. Han tittade på mig en stund och tindrade med sina ögon och sprang sen i full fart efter sin favvo-leksak och blev helt lyrisk av all energi jag hade gett honom. Och så är det med voffar. Dom förstår inte alltid nödvändigtvis alla våra ord. Men dom förstår energin bakom dom. Så även om han inte förstod mig nu så vet jag att han kan känna vad alla våra hjärtan känner. Mitt lilla blåbär, han vet att han är älskad! :)