Kategoriarkiv: En riddare

En hund en läromästare

Idag på promenad mötte vi en väldigt hundrädd man. Han klev åt sidan och stelnade till som en pinne. Han stirrade ut Pectusen och följde honom med blicken medan vi gick förbi, och förstod inte att han hotade honom genom sitt kroppsspråk. Samtidigt så skickade han ut väldigt obehagliga signaler och energi som gjorde lillplutten ännu mer misstänksam, så han speglade samma tillbaks. Han sa voff och bad den konstiga hotfulla människan att hålla avstånd. En hund är en sann läromästare, för det är precis så här det är. I mötet med dom så speglar dom ens inre balans och energi man sänder ut. Frågan är bara om man har modet att acceptera sanningen om sig själv. Och kan ta till sig av det som speglas tillbaka och vågar ta steget att växa från vad som är. Alla hundar är inte lika känsliga för en människas balans som Pectusen är. Vissa hundar kan stå trygga och försöka överföra sin egen balans till dom som sänder ut konstiga energier och signaler, för att göra människan och andra djur trygga. Medan Pectusen är sån att han speglar vad som kommer emot honom. Han är en läromästare! :). Men han lär sig och utvecklas hela tiden, och kanske kan han en dag när han blir lite äldre stå där trygg och läka andra i deras rädsla och obalans <3
Publicerat i Allmänt, En riddare

En riktigt riddare

När jag för 1 år sen fick tredje gradens hjärnskakning visade Pectusen sitt rätt jag. En riddare i en hårig rustning. Det behövdes inte att han slogs tillbaka eller skyddar med livet, det kan matte göra. En riktigt riddare visar sin kärlek och läker med den. Han avväpnar alla monster och demoner med villkorslös kärlek och värme från sitt vackra grandis hjärta. IMAG2999_
Publicerat i Bilder, En riddare, Livet med en Grand Danois, Pectus & matte bilder

Den blå riddaren i den håriga rustningen

Idag fick jag världens fläskläpp när Pectus och jag busade. Och det tillhör lite av vanligheten med att ha en grandis i sin vardag. Tårarna bara forsade ner och jag låg helt utslagen av vår krock. Det var då lillplutten tog på sig en hjältes uppgift och tog hand om mig och försiktigt kom fram och skulle tvätta bort allt ont och säga att matte, det är ingen fara. Sen när jag sa hämta husse så gick han iväg och skulle hämta honom och vågade inte komma tillbaka, för Husse kom inte med tillbaka. Och han var ju en hjälte nu. Så han stod i hallen och vägde en stund, tittade mot mig och tittade mot köket där Husse var, la sig sen ner i hallen och väntade ända tills husse kom. Finaste pectusen <3
Publicerat i En riddare, Livet med en Grand Danois